Leda i skolan – om tillit och mening?

Det florerar ihärdiga rykten om den svenska skolans dödsryckningar. Jag är urbota trött på dessa rykten. Det är sant att för många elever inte når målen, att ohälsotalen är allt för höga bland både elever och lärare, att det finns allvarliga brister i den svenska skolan. Men bilden är alltför onyanserad. Parallellt med klagovisorna sliter nära tvåhundratusen heroiska pedagoger, skolledare och övrig skolpersonal med att implementera den ”nya skolan”. Hjältar är just vad de är. Det slits verkligen ute på landets skolor. Det finns ett engagemang, ett driv och en glöd på landets skolor som flyttar berg, varje dag. Men i kampen för att implementera och nå alla mål finns en stor risk att man missar själva meningen.

Frågan är om skola och lärande någonsin tidigare har stötts och blötts i offentlighetens ljus i samma utsträckning som nu. En ny skollag och nya styrdokument ska få den svenska skolan på rätt köl igen. Så är det tänkt. Och fort ska det gå. Lägg därtill nya arbets- och organisationsformer, fortbildning och kompetensutveckling, allt för att möta den nya tidens behov. Och fort ska det gå. Det är mycket för skolfolket nu. Det suckas ute på landets skolor, med all rätt. Man hinner inte med. Man ser inte alltid nyttan. Man har många frågor. ”Varför?” ”Hur?” Många är trötta och vilsna, inte sällan frustrerade. Man upplever att ”administration” äter upp undervisningen och lärandet. Dessa känslor är ett energidränage, som i förlängningen så klart påverkar själva basen i verksamheten, dvs mötet mellan lärare och elev. I den ihärdiga kampen att nå målen finns risken att man missar meningen.

Sveriges radios programserie ”Den orättvisa skolan” avslutades med en sammanfattande diskussion, regisserad av Studio Ett. Här lyftes återigen jämförelsen mellan den svenska och den finska skolan, och frågan varför den finska skolan lyckas så mycket bättre i internationella mätningar, varför den finska skolan har så mycket bättre måluppfylleles. En av de intervjuade, en finländsk lärare och skolledare, menade att den stora skillnaden mellan svensk och finsk skola är graden av tillit och konsensus inom skolans organisation, att det i den finländska skolan finns en ömsesidig tillit mellan skolans instanser, och att man talar samma språk, att det finns en gemensam mening inom skolan. Man ställer helt enkelt inte lika många frågor i den finländska skolan.

Skolan är samhällets kanske mest komplexa organisation. De som arbetar inom densamma verkar i ett ”korstryck” av förväntningar, normer och krav från en rad olika håll, vilket skapar en mycket stor komplexitet i uppdraget. Detta gäller alla som verkar inom skolan, men inte minst skolledare. Andy Hargreaves talar om skolans organisation som på samma gång statisk och dynamisk, på samma gång institutionell och föränderlig, att skolan samtidigt som den ska leva upp till det samtida och framtida samhällets krav och behov är en kvarleva av svunna tiders statiska strukturer. Lägg därtill att det mest centrala i hela skolans organisation, själva undervisningssituationen, det faktiska mötet mellan lärare och elev, på de allra flesta platser sker i en miljö som kännetecknas av hög grad av suveränitet och mycket liten insyn. Sammantaget ger detta en organisation som är svår att leda och påverka.

Vi lärare är motstridiga själar som mycket sällan sväljer något med hull och hår. Vår utgångspunkt inför reformer och omorganisationer är inte sällan skepsis och ifrågasättande. Detta tillsammans med skolans komplexa organisation ställer mycket höga krav på förmågan att kommunicera inom densamma, att i en organisation som på samma gång är sluten och i ständig rörelse, och med en uppsjö processer på en rad olika nivåer, nå en gemensam förståelse för uppdrag, värden och processer. Mot bakgrund av detta måste vi skjuta mer fokus mot mening. Några exempel: Ute på landets skolor bör diskussionen kring styrdokumentens mening alltid föregå dess mål. Ute på landets skolor bör man givetvis jobba mot målet 1:1 (en dator/elev), men alltid med ett tydligt fokus på meningen med digitaliserad undervisning. Vi bör fråga oss vad vi menar med våra begrepp, vad de innebär. Jag är nämligen säker på att problemet inte främst är att vi inom skolan talar olika språk, problemet är snarare förgivettagandet att vi talar samma språk, att vi tror oss mena samma.

Att leda i skolan blir utifrån detta resonemang att skapa förutsättningar för ”gemensamma tankar”, att skapa förutsättningar för processer som fokuserar på uppdragets mening. Utan mening är risken för frustration mycket stor. Utan mening är risken stor att vi inte når de så hett eftertraktade målen.

 

 

 

Vad är meningen?

Årets första utbildningsserie är nu till ända. För Uppdrag Malmös räkning har jag under årets första två månader genomfört en utbildning i Praktisk pedagogik för HR-konsulter inom Malmö stad. Utbildningens fokus var hur vi i konkreta utbildningssituationer kommunicerar förändringsprocesser effektivt och framgångsrikt. Syftet med utbildning var dels att vässa den enskilda deltagarens kommuniktiva repertoar, dels att tillsammans med deltagarna hitta strategier för verksamheten i stort. Workshops varvades med enskild handledning, videocoachning och direkt tillämpning i deltagarnas konkreta uppdrag. Samarbetet har fallit mycket väl ut och för mig har det varit mycket inspirerande och givande att jobba med detta härliga gäng. Men den har också bekräftat vikten av ett ”nytt tänk” kring hur vi kommunicerar förändringsprocesser på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Detta ”nya tänk” vill jag ägna några ord.

Det finns en efterhängsen föreställning att kommunicera är att transportera och förmedla information från en sändare till en mottagare. Föreställningen vilar på idén att om denna transport bara görs tillräckligt tydligt så sker en faktisk överföring av budskapet eller informationen från sändare till mottagare. Alla som någon gång provat på ”viskleken” vet att det finns stora problem med denna kommunikationsform. Trots detta är det så här vi ofta kommunicerar inom en organisation, en rak kommunikation uppifrån och ner.

Vill vi kommunicera effektivt måste vi skjuta fokus från kommunikation som transport och förmedling, till kommunikation som interaktion och meningsskapande. Jag vet, det kan låta fikonspråk och flum på samma gång, men egentligen är det ganska enkelt. Två konkreta tips på hur denna förskjutning kan se ut är…

…att rikta uppmärksamhet mot mottagaren. I samma ögonblick som du ställer dig frågan vad mottagarens förväntan, förförståelse och förkunskap kring det som ska kommuniceras är har du skjutit fokus mot en mer meningsskapande kommunikation. Med mottagaren i fokus måste du som exempelvis chef motivera den senaste omorganisationen så att den enskilda medarbetaren ser och känner nyttan med denna förändring. Du måste också sätta omorganisationen i ett sammanhang, dvs kommunicera förändringsarbetet på ett sådant sätt att det finns ett ”då” (så här var det), ett ”nu” (så här gör vi) och ett ”sen” (så här är det tänkt att bli).

…att skjuta fokus från vad något är till vad det faktiskt innebär. När vi enligt det efterhängsna sättet att kommunicera förmedlar och transporterar information innebär detta att ett förestående förändringsarbete motiveras med klyschor som ”ökad måluppfyllelse”, ”engagemang”, ”högre vinstmarginaler”, ”effektivitet”, ”hållbar utveckling” mm. Att istället peka på vad dessa begrepp faktisk och konkret innebär är att kommunicera meningsskapande. Storytelling är i detta sammanhang ett ypperligt verktyg. Berättelserna blir nämligen inte bara ord, de blir bärare av innebörd, av mening.

 

Det är inte vad du säger…

Jag har i drygt ett års tid varit en del av ett utvecklingsprojekt i Malmö stad som syftar till att förnya organisationens värdegrund. Det har på alla sätt varit en ynnest att få vara en del av denna resa.

Processen vilar på nära 10000 (!) medarbetares röster, berättelser och värderingar. Utifrån dessa har det formulerats en ny värdegrund för organisationen. Metoden har varit ”storytelling”, där medarbetare har fått berätta de goda exemplen från organisationen, exempel som känns i magen. Det är utifrån dessa berättelser som sedan värdegrunden har formulerats. Min roll har varit att processa och leda dialoger och att tillsammans med en projektgrupp jobba fram formuleringar av den nya värdegrunden och förslag till hur den ska implementeras.

Under resans gång har det väckts en rad intressanta frågor kring relationen mellan värdegrundsarbete och retorisk teori. Hela processen kännetecknas nämligen av en kommunikativ dimension som är mycket intressant. Hör bör en värdegrund kommuniceras? Jag vill, så klart, mena att den retoriska begreppsvärlden funkar alldeles utmärkt som ett verktyg för att resonera kring detta.

En värdegrunds värde ligger aldrig i dess innehåll eller form. Det spelar ingen roll hur väl den uttrycks eller formuleras. Det spelar ingen roll om så hela organisationen kan rabbla formuleringarna likt ett mantra. En värdegrund är ingen slogan. Värdegrunden måste levas, den måste uttryckas i handling. Tilliten till en organisations värderingar ligger inte i det man säger, utan i det man gör.

Fredrik Stranne (core:workers) har under processen med Engagemang för Malmö presenterat en lika enkel som användbar modell för hur vi kan tänka kring värdebaserade organisationer. Stranne bygger en tredelad hierarkisk modell som utgår från organisationens vision, dvs dess riktning eller mål. Visionen svarar på frågan ”vart” organisationen är på väg. Visionen vilar i sin tur på löftet till kunder eller brukare och svarar på frågan ”vad”. Basen i hierarkin, och det både löfte och vision bygger på, utgörs av organisationens värdegrund. Stranne talar om värdegrunden som en kompass som visar ”hur” vi handlar och agerar inom organisationen.

Ur ett retoriskt perspektiv blir modellen mycket intressant. Sett ur ett kund- eller brukarperspektiv blir nämligen vad som kommuniceras inte viktigt. Tänk Johan av Donner och hur hans förehavanden påverkat vår bild av Röda korset. Tänk Lottie Knutsson (Fritidsresor) och hennes agerande under tsunamikatastrofen. Fundera på om du kan tänka dig att köpa en SAAB dessa dagar. Tre exempel som visar att värdegrund framförallt kommuniceras genom det retoriken kallar för ethos. Det är inte vad som sägs (logos) som står i fokus, utan vår bild av vem sändaren är, en bild som vilar på vad hon gör. Men värdegrunden vilar också på kommunikationens patos, dvs de känslor kommunikationen väcker. En värdegrund ska kännas i magen. Både af Donner och Knutsson uttryckte båda en värdegrund som kändes, men känslor som är varandras raka motsatser.

Ikväll ska jag ringa Bredbandbolagets support. Jag vet att de kommer hjälpa mig, att de kommer fixa det jag behöver hjälp med, och jag vet att det kommer kännas gott.

 

Källsortering, patos och lite ledarskap…

Ett exempel som är rakt av stulet från en av professor Anders  Sigrell förelåsningar och numera ingår i min kommunikativa repertoar:

Sorterar du mjölkförpackningar? Endast tjugo procent av de svenska medborgarna räcker när frågan ställs stolt sin hand i skyn. Följdfrågan är varför så många inte gör det. Är det för att de inte begriper hur man källsorterar, dvs inte förstår hur man viker ihop förpackningarna, och var man lämnar dem till återvinning? De flesta av oss får nog medge att de känner sig ganska trygga i hur man gör. Är det istället så att man inte litar på dem som säger att det är viktigt att källsortera, dvs att man tror att de far med osanningar? Nej, inte heller detta kan förklara det faktum att man alltför ofta låter bli att slänga mjälkförpackningen i rätt kärl. Kan det kanske snarare vara så att man saknar den där känslan, det där engagemanget, motivationen eller t o m glöden för att ta hand om sina förpackningar på ett miljösmart sätt? När frågan ställs nickar och hummar många skamset instämmande.

Exemplet åskådliggör på ett tydligt sätt hur retoriska definitioner och modeller kan synliggöra ett kommunikativt problem. Sigrell använder sig av källsorteringsliknelsen för att beskriva begreppen logos, ethos och patos och hur dessa tillsammans skapar tillit. Brister det någonstans i kedjan, så fungerar inte kommunikationen som det ska. Jag menar att begreppen är mycket användbara som modeller för ett framgångsrikt kommunikativt ledarskap. En ledares framgång vilar på hennes förmåga att skapa tillit till hennes roll och person, till det hon kommunicerar och till att skapa engagemang och motivation. Den retoriska konstformen och vetenskapen ger oss verktygen att åstadkomma denna tillit.

Babels torn…

Härförleden hade jag äran att lyssna till José Ramirez, professor (emeritus?) i humanvetenskaplig handlingsteori. Jag har lyssnat till honom en gång tidigare, för en sisådär sex sju år sedan. Men likt golfbanor, verkar han bli än bättre med åren. 74 år ung trollband han sin publik. Ämnet var retorik och vikten av att införa ”rette” (”Det heter ju ”matte”, tänk om alla elever gick runt och sa att de läser rette…”) som obligatoriskt ämne i den svenska skolan. Ramirez är en språkekvilibrist. Hans kroppsspråk är yvigt och ”spanskt”. Hans tempo är högt och energiskt. Hans innehåll är ”witty”.

Föreläsningen innehöll en uppsjö relevanta argument för varför alla elever bör läsa retorik, varför retoriken är central för all bildning. Men det bestående intrycket från föreläsningen var Ramirez formuleringskonst, hans uttryck, härledningar och inte minst lusten att leka med språket.

Aristoteles menade att retorik är konsten att övertyga. Många menar att det finns en etisk dimension i hans definition. Ramirez höll inte med. Kvinnorna i talibanernas Afganistan är även de övertygade, menade han. ”Över-tygade”, nästan skrek han ut i auditoriet och drog kavajen över huvudet – ”Ja, över – tygade. Även konsten att smäda är retorisk!”.

Han uppmanade oss att läsa Aristoteles, men vara observanta på att även, eller kanske t o m, hans idéer utvecklas efter tid. Men Ramirez viktigaste boktips var Uarda akademiens ordlista. ”Ni jobbar ju med gymnasister, eller som jag brukar kalla dem, gym-nazister. Uppmana dem gärna att läsa fonetik, men akta er för fån-etiken. Och det är viktigt att samla fakta, men ännu viktigare att famla sakta.”

Mitt i ett resonemang om skillnden mellan förståelse och vetande gjorde han ett tvärt kast över till myten om Babels torn. ”Ni vet väl att problemet för människorna inte var att de talade olika språk? Problemet var att de trodde att de talade samma språk.” Vilken fantastisk liknelse i sammanhanget! Tänk så applicerbar, på så mycket. Eller hur!?

Förresten, Ramirez är fil dr i samhällsplanering, vilket i sammanhanget är ganska intressant, med tanke på att retorik är en nationell kurs i det nya gymnasiet, en slags samhällsplanering…

 

Berättelsernas makt, [paw rihk-titt]

Malmö sägs vara unikt i Europa. Malmös befolkning tillhör nämligen de yngsta i Europa. 50% av befolkningen är under 35 år. Men det är inte det som är det unika. Det är istället att det unga Malmö vill stanna i Malmö. De som vet menar att det i detta faktum eller fenomen döljer sig lika stora möjligheter som risker. Malmö måste ta hand om sina ”unga”. Gör man det ser framtiden ljus ut. Lyckas man inte så mer mulet.

För snart 20 år sedan stod Malmö stad bokstavligt på randen till ett sammanbrott. Industristaden avvecklades i snabb takt till förmån, ja, för vad? Idag ser man ”utomsockens” en del av de reformer och förändringar som staden genomgått det senaste årtiondet som mönsterbildande för hur en stadsomvandling ska gå till. Förändringarna är dock fortfarande i full gång, och de sanna resultaten och konsekvenserna av Malmös förändring får låta vänta på sig.

Tove Dannestam synar denna förändring i sömmarna i sin avhandling ”Stadspolitik i Malmö – politikens meningsskapande och materialitet” (2009). Hennes metod bygger på en diskursanalys, i vilken hon undersöker hur berättelserna om Malmö förändrats under de senaste decennierna. Men inte bara det, hon tittar även på hur berättelserna omsatts i handling.

Det är en välskriven avhandling, inledningen är en fröjd att läsa. Delar av den är dock endast för den initierade, och därmed inte riktigt för mig. Så länge hon håller sig till diskursen och berättelserna är jag dock med, och som jag är med. Det är en oerhört intressant tes hon driver, att de nya berättelserna är en medveten strategi från de ”styrande” i staden och att dessa utgör grunden för ”omvandlingen”. Varför har t ex inte Göteborg lyckats med samma strukturomvandling? Kan det ha att göra med vem som berättar historierna. Vad vill Volvo-cheferna att vi ska berätta. Vad vill facken?

Jag testade, helt och fullt utan vetenskaplig förankring, Dannestams slutsatser genom att be utomsocknes vänner och bekanta lista de tre först sakerna de kom att tänka på när jag bad dem tänka på Malmö respektive Göteborg. Jag tror att Dannestam skulle hålla med om det fanns överensstämmelsen mellan våra undersökningar… Turning Torso, Öresundsbro, Citytunnel och Rosengård var de vanligaste ”sakerna” för Malmö. Feskekyrka, Volvo och Ullevi för Göteborg. I det första fallet organisation och förändring, i det senare institution och stagnation. Om det nu är så är det inte fråga om sanningar. Det är diskurser, berättelser. Men berättelser som kan ”materialiseras”, bli handling. Institutionella berättelser ”materialiseras” inte, de är redan förstenade, menar Dannestam. Det är vansinnigt intressant.

Lena Lid Anderssons avhandling ”Ledarskapande retorik” (2010) är också en avhandling om berättande, om än i en helt annan form. Lid Andersson har ur ett retoriskt perspektiv tittat närmre på FN:s generalsekreterare i allmänhet och Dag Hammarskjöld i synnerhet. Hon tittar på deras person och ledarskap (ethos), och hur detta kommuniceras. Avhandlingen är en fröjd att läsa. ”Ledarskapande retorik handlar om att ledare ska ha färg, framstå som autentiska, ska leva sina ideal och agera sina visioner.”

Efter att ha läst de båda avhandlingarna går det liksom inte att låta bli att ”slå ihop” de två. Det som de tillsammans representerar är i mina ögon ett slags femte element när det kommer till management och ”governance”. Jag tror nämligen på berättelsernas kraft, så som Dannestam beskriver det. Jag tror att de skapar form och ram, att de skapar riktning. Men jag tror också att berättelser inte bara berättas, så där bara, ur intet. Berättelsen måste vara sannolik och trovärdig, men framförallt måste berättaren vara autentisk, eller [paw rihk-titt]. Att berätta är en konst, och för denna konst finns det tusenåriga verktyg. Det beskriver Lid Andersson med all önskvärd tydlighet. Hon talar om berättarens dygder, att man ska ”leva sina ideal och agera sina visioner”. Det räcker inte att säga ”lita på mig”, man måste visa och agera som en man kan lita på.

Jag tänker Percy Nilsson just nu, men det får bli en annan berättelse…

 

Hertha och Barack…

Varje år sätter jag mig där framför tv:n med mina höga förhoppningar och förväntningar och hoppas på nobeltal som ska få det att knottra sig. Det är måhända en gnutta udda och nördigt, ändå är det samma sak varje år. Tvärr infrias sällan vare sig förhoppningar eller förväntningar. Men…

Hertha Müller trollband mig i torsdags kväll. Denna späda fågelunge till människa, med ord som på ranelidska bygger bo i ens öra. Hennes tal tog utgångspunkt i det lilla, i hennes uppväxt, i hennes hemby, i hur drömmar kvävs i den lilla världen. Lågmält, armarna tätt in mot kroppen, sänkt blick, benen i kors. Fågelunge. Allt vi ser och hör förstärker hennes trovärdighet. Därefter över till den stora världens förtryck. Iran. Ryssland. Kina. Allt formulerat på en tyska som jag med min skoltyska utan större bekymmer kunde följa. Att en så späd människa kan försvara så stora värden. Fantastiskt! Sen till nästa del i talet, litteraturen. Hur den inte går att kväva, hur den oavsett förtryck får syre. Hur den får oss att tänka, reflektera, ifrågasätta och framförallt känna. Det knottrade sig…

Tidigare på dagen höll president Hussein sitt (försvars)tal i Oslo. Även det var ett tal för framtida antologier. Den retoriska situationen var minst sagt komplex. Överbefälhavaren för världens största krigsapparat ska motta Nobels fredspris. Men som han gör det. Och återigen med den klassiska retoriken som instruktionsbok. Han inleder med att visa sig ödmjuk inför utmärkelsen, en ödmjukhet som återkommer genom talet. Han menar t o m att det är kontroversiellt. Compared to some of the giants of history who’ve received this prize — Schweitzer and King; Marshall and Mandela – my accomplishment are slight.

Ödmjukheten övergår i beslutsamhet när talet går över i ett resonemang kring och en definition av det ”rättfärdiga kriget”. Det är som att balansera på slak lina över Grand Canyon. Han tar sig över på andra sidan genom att peka på de värden det rättfärdiga kriget har försvarat. Peace entails sacrifice. Och det är svårt att argumentera mot honom. A non-violent movement could not have halted Hitler’s armies. Negotiations cannot convince al Qaeda’s leaders to lay down their arms.  To say that force may sometimes be necessary is not a call to cynicism — it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason. Det stora i Obamas retorik, menar jag, är att han så väl vet när han ska släppa och gå vidare. Han måste hävda att krig är nödvändigt, om inte så undergrävs hela hans politiska trovärdighet. Och i talet gör han detta med all önskvärd tydlighet. Men han får inte fastna där.

Talet utmynnar i stället i ett recept för fred, eller om man så vill fredens förutsättningar. Vi kan tycka illa om Obamas krig i Irak och Afghanistan, men det är svårt att inte instämma i hans värdegrund; lika fri- och rättigheter, utbildning, yttrandefrihet osv osv. Återigen kastar han ut ett slags lasso som fångar hela auditoriet i en gemensam tanke och känsla. Alla tycker, tänker och känner samma. Och så kommer talets crescendo, när blicken blir skarpare, intonationen tydligare, röstläget högre, när allting sammanfattas i bilder:

Let us reach for the world that ought to be — that spark of the divine that still stirs within each of our souls. Somewhere today, in the here and now, in the world as it is, a soldier sees he’s outgunned, but stands firm to keep the peace.  Somewhere today, in this world, a young protestor awaits the brutality of her government, but has the courage to march on.  Somewhere today, a mother facing punishing poverty still takes the time to teach her child, scrapes together what few coins she has to send that child to school — because she believes that a cruel world still has a place for that child’s dreams.

Let us live by their example.  We can acknowledge that oppression will always be with us, and still strive for justice.  We can admit the intractability of depravation, and still strive for dignity.  Clear-eyed, we can understand that there will be war, and still strive for peace.  We can do that — for that is the story of human progress; that’s the hope of all the world; and at this moment of challenge, that must be our work here on Earth.

Den 10 december 2009 var en bra dag för retoriken…

 

Att vara chef…

”En man i en varmluftsballong insåg att han kommit vilse. Han minskade höjden och såg en kvinna nere på marken. Han sänkte sig ytterligare ner och ropade:
- Ursäkta, kan du hjälpa mig? Jag hade avtalat ett möte med en vän för en timme sedan men vet inte var jag befinner mig. Kvinnan nedanför svarade:
- Du är i en varmluftsballong cirka trettio fot över havet på 55 41 47 grader nordlig bredd och 10 12 47 grader västlig längd.
- Du måste vara tekniker, sa mannen.
- Det är jag, sa kvinnan – hur visste du det?
-Tja, sa mannen, allt du har sagt är tekniskt korrekt, men jag har ingen aning om vad jag ska ha det till, och faktum är att jag fortfarande är vilse. Det enda jag fått ut av din hjälp är att du försenat mig ytterligare.
Kvinnan nedanför konstaterade:
- Du måste sitta i ledningen, i direktionen.
Det gör jag, sa ballongskepparen. Hur kunde du veta det?
- Det är enkelt – du vet inte var du är eller vart du ska. Du har stigit uppåt med hjälp av en stor mängd luft. Du har träffat avtal som du inte är i stånd att klara av att hålla och förväntar dig att människor under dig ska lösa ditt problem. Faktum är att du befinner dig i samma situation nu som du gjorde innan vi möttes, men nu är det plötsligt mitt fel.

Wittgenstein…

Det må vara naivt, men nog säger Wittgensteins harand det mesta, ja kanske rent av tillräckligt, om vårt förhållningssätt till ”verkligheten”.

”Det är en hare, det kan väl varenda människa se!”
”Idiot, du ser väl att det är en and!”
”Min pappa säger att det är en hare!”
”Den Heliga skriften säger att det är en and. Det är ju bara att läsa!”
”Redan på 50000000000-talet f Kr sa de att det var en hare!”
”Professor Klentzentoft styrker det på vetenskaplig grund i sin skrift Die Ente und Die Mensch från 1958.
”Döda alla harar!!!”

Typ…

 

Inauguration speech…

”Dr King was the shoulders. Obama is the head – the brain and the mouth”. Så uttryckte sig en av de 1,8 miljoner åhörare som på plats (!) följde installationen av USA:s nye president (SVT:s sändning). Den intervjuade missade MLK 1963, men nu var han på plats. De allra flesta av alla de hundratals miljoner människor världen över som följde installationsceremonin hade liknande tankar, känslor och förväntningar inför Barack Obamas tal. Det är mot bakgrund av detta man måste se detta tal.

Vi får gå långt tillbaka i historien för att hitta tal med lika ”monumentala förväntningar”, som kommentatorerna i SVT uttryckte det. Lägg därtill att President Obama av hundratals miljoner människor, kanske miljarder, världen över, ses som en inkarnation av drömmar och visioner. Det är mot bakgrund av detta vi ska värdera hans tal. Det är mot bakgrund av detta som han höll ett i mina ögon fullständigt genialt tal igår.

Många retoriker menar att talaren endast har knappa tio sekunder på sig att fånga publiken, att så det första och så viktiga fröet av trovärdighet. Obama fångade mig i korridoren, på väg ut till terassen där själva ceremonien ägde rum. Sammanbiten, inte ett leende när, blicken lyft, fokuserad, nertonad - statsmannen Barack Obama. Hans rörelsemönster och ansiktsuttryck vittnade om vad som väntade.

De första tre betonade orden i talet är ”ödmjuk”, ”tacksam” och ”medveten”. Inga knutna nävar, inga yviga gester, inget ”Yes we can!” eller ”change”. Ett exempel på en retorisk dygd, att visa ödmjukhet. Hybris var ju trots allt den största av synder när den retoriska teorin formulerades, och är det något Barack Obama är rädd för är det just detta. Därför direkt ett tack till föregångaren George W Bush och därefter en historisk återblick, en påminnelse om de amerikanska förfädernas offer och ideal – för landet, staten, folket. ”Så har det varit. Så måste det också vara för denna generation amerikaner.” Denna inledning slår an tonen för hela talet – det nertonade, det subtila. Jag vill mena att det är här Obama visar sin storhet som talare.

En hel del kommentatorer har menat att talet saknade ”retorik” i betydelsen avsaknad av retoriska figurer och troper, det som vi kanske främst förknippar med talekonst. Jag kan förstå vad de menar, men håller inte med. Talet är fyllt med figurer och troper, men även de är nertonade och subtila. Anitesen verkar vara något av en favoritfigur för Obama. Konflikt – enighet, dåtid – nutid, falla-resa sig, hopp-rädsla, rasera-bygga upp, stark-svag är återkommande motsatspar. Stegringen en annan. ”Homes have been lost, jobs ched, businesses shuttered.” Eller ”We must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America”.  Talet innehåller en mängd andra figurer. Troperna och bildspråket finns också där. Talet är fyllt av historiska och för amerikanerna kollektiva ”bilder”. Obama håvar från bibeln och historien. Men vi hittar inga uttryck eller formuleringar som vi direkt kan känna kommer hamna i citatböckerna. Har Obama och hans talskrivare inte den stilistiska förmågan? På intet sätt, jag är övertygad om att det är ett medvetet val.

John F Kennedys kiasm ”Ask not what the country can do for you, but what you can do for your country” är en av talekonstens klassiker. Obama uttrycker exakt samma sak, mycket medvetet, men med helt andra medel och utan den retoriska figuren. Det finns ett genomgående ”vi” i talet.  ”Idag samlas vi…”, ”vi kommer möta dem [utmaningar]” och ”Låt det bli sagt av våra barnbarn, att när vi prövades vägrade vi sluta denna resa, att vi vare sig vände eller vacklade, och med ögon riktade mot horisonten och med Guds nåd, förde vidare frihetens stora gåva och överlämnade den till framtida generationer”.  Ett mycket tydligt budskap, men formulerat på ett nertonat och sublimt sätt. Han vill ingjuta hopp, mod och kraft i åhörarna. Och jag är säker på att majoriteten av de lyssnande amerikanerna tänker JFK när de hör Obamas ”vi”. På samma sätt finns det en sublim men tydlig koppling till t ex Martin Luther King. Obama hämtar sina bilder ur samma källor – religionen och historien. Men han hänger inte kvar vid sina liknelser som MLK gjorde. Obama lyfter bara fram dem, visar dem, och låter dem passera. Det är genialt.

Det stora i Obamas installationstal ligger inte i manus, i uttrycken och formuleringarna, hur välformulerat det än må vara. Det ligger snarare i innehållet, i referenserna och hänvisningarna, och framförallt i framförandet. Obama stärker sitt ethos, sin karaktär, ytterligare genom att tona ner sitt ethos. Paradoxalt? Inte alls. Senator Obama, 48-årige Obama, oerfarne Obama, afroamerikanen Obama blir statsmannen Obama. Mot bakgrund av förutsättningarna för och förväntningarna på talet är det genialt regisserat. Att hålla ett tal a la talet i Chicago, som ”retoriskt” sett är ett bättre tal, vore inte bara riskfyllt utan t o m dumdristigt. Genom att tala som han gör, säga det han säger, så tonar han ner och stärker sitt ethos på samma gång.

Därför håller jag med den gråskäggade mannen som sa att MLK var skuldrorna och Obama huvudet. President Hussein vet om det, att människor tänker just så. Det är grundförutsättningen för hans tal, det absolut viktigaste i talets intellectio. Inte att han står inför 1,8 miljoner människor och hundra gånger så många tv-tittare. Inte att han ska ta över ett land i krig och ekonomisk kris. Inte att han är ung, svart och oerfaren. Utan att människor förväntar sig att han är inkarnationen av deras drömmar och visioner. Det är mot bakgrund av det talet är fullständigt genialt. Professor Anders Sigrell definierar retorik som ”konsten att välja språk konstruktivt”. Obama kan sin Sigrell…

Page 1 of 212»

Följ Eldklotter på Twitter

  • Har nu sett Nyheternas inslag från Syrien. Vidrigt, så jävla vidrigt. Tårar, ilska, frågor... 2012-10-09
  • Verkar i det klassiska korstrycket idag. En bra dag! Fullt ös! Fixar, donar, möts. Lite uppstuds, några långskott, men bra fokus. #rektor 2012-10-08
  • #partiledardebatt #pldebatt Allt är sagt. Samma ord. Retoriskt ett sorgligt, förutsägbart och själlöst kapitel. Igen. Tyvärr. 2012-10-07
  • Bara jag som blir både mätt och lite dragen av att följa @Edward_Blom på Twitter? Inte det sämsta dock... 2012-10-06
  • FredrikBloggen: Svenska lärare är världens mest kreativa yrkesgrup... http://t.co/KdtF4wqy 2012-10-05
  • More updates...

Vi vässar din kommunikativa repertoar!

Eldklotter kommunikation är ett Malmöbaserat konsultföretag som erbjuder utbildningar, coachning och processledningen utifrån retorisk teori och metod.

Vi konstruerar våra utbildningar utifrån dina unika behov och förutsättningar.

Vi ger dig omedelbara, konkreta och beständiga verktyg i ditt kommunikativa arbete.

Vi vässar din och ditt företags kommunikativa repertoar!

Kontakt

Är du intresserad av våra tjänster? Tveka inte att höra av dig!

E-post: info@eldklotter.se

Tel: 0733 - 96 92 96